We lay on our backs in the driveway
Wave shapes in the stars with our hands
We said we'd return every summer
No one could ever change that
But somehow we never went back
- Richard Llewellyn (Paper Aeroplanes)
Jag har nu levt 20600 dagar på ett ungefär. Hur många av dem minns jag tydligt och klart?
Jo, det är faktiskt några när jag tänker efter:
- Dagarna mina söner föddes,
- De tillfällen när kärleken tog fart och log mot hela tillvaron,
- När vi fick vårt "drömhus" och flyttade ut på landet,
- När Djurgården tog fotbolls-guld efter 36 års väntan,
- Några speciella konserter lyser ännu gnistrande i minnet,
- När jag fick träffa Jackson Browne och David Lindley i Malmö 1997...
Men också dagar när allt djävlades med uppbrott och besvikelser, då livet gav mig duster som man knappt reste sig från...
Ju mer jag adderar och filosoferar runt alla dessa dagar, så kommer insikten att det handlar mest om möten: Möten, Möten, Möten... Mängder som är givande för stunden men inte sätter några djupare spår. Ännu fler man inte ens registrerar. Och så några få där man kunde dragits med var som helst mot allt sunt förnuft... Blickar som är med dig för evigt, känslan av att "vara här och nu och inget annat spelar någon egentlig roll", ögonblick man kommer att förnimma så länge man får vara med...
Några rader till från Paper Aeroplanes "Newport Beach", en av de vackraste sånger jag vet: Every day was a little victory Something that we could be Still recall what you said to me The day we ran into the sea - Richard Llewellyn (Paper Aeroplanes)
Jag kan ännu förvånas över att dessa möten aldrig tycks upphöra att plötsligt och oväntat dyka upp när man ingenting anar...
När jag berättade om hönan som kom på besök, då är det ju inte så långt till kycklingar...
och då kom jag över detta ack-ack-ack så underbart härliga klipp från 1976 med gruppen Ozark Mountain Daredevils, oftast lågmäld och välstämd country-rock, men ibland flummade
de ut helt utan begränsning:
Tänk, så såg alla ut på den tiden!!!
Nästan alla, i varje fall...
Igår när jag kom hem och öppnat, samt plockat in medköpt mat, skulle jag gå nerför backen för att hämta posten. Dörren hade jag lämnat öppen och när jag kliver ut på trappan är någon uppe för sista trappsteget och ska just marschera in: EN HÖNA!!!
Hönan vände snabbt och gick ner för trapporna och drog iväg en liten bit. Nu blev det att gå till grannarna två hus bort: Jodå, det var deras höna som var på rymmen. En halvtimma senare var den lilla damen infångad och tryggt hemma igen. Trots att jag sett hönan på morgonen så hade jag ju inte väntat mig att den skulle klampa rakt in...!
Vad kan passa bättre än Fairport Convention's "The Hen's March" från Cropredy 1987:
Härligt att se Swarb (Dave Swarbrick alltså) fullt frisk med glimten i ögat som en grabb med upptåg i sinnet. Det var tider det!
Det finns röster som tränger in under huden, som smeker utan sötma, som berör som ett el-stängsel... Allison Moorer gör det i "Once Upon A Time She Said" från albumet "The Duel" 2004. Det finns inte mycket mer att säga, jag kapitulerar fullständigt...
I don't have it in me
A bullet needs a gun And in the land of plenty They need a champion I'm one more of many Not a lion on the sun
Dessa rader blir ännu starkare om man tänker på att Allison Moorer i tidiga tonåren, tillsammans med sin storasyster, fick se sin pappa mörda först hennes mamma och sedan sig själv.
Nu är hon gift med Steve Earle. Lite känsla av skönheten och odjuret, om man ser på ytan, men so what? De har ju lite i ryggsäcken båda två, så de passar säkert bra ihop.
Den känsla hon sjunger med just här är ett magiskt ögonblick, ett sådant där som inträffar för ytterst få ytterst sällan. Jag klickar på bakåt-knappen och lyssnar en gång till...
Politiskt glödheta samlingsskivor fanns det gott om förr i tiden, men det var länge sen något nytt som utmärker sig kom, men oj, nu finns "Occupy This Album" med 77 sånger speciellt gjorda för ändåmålet. 4 CD proppfulla med kloka texter och en sällan skådad glöd. Om inte det räcker går det att ladda hem 20 låtar till...
Jackson Browne, Crosby & Nash, Joan Baez, Pete Seeger, jodå de är med... Likaså Loudon Wainwright III, Joel Rafael, Lucinda Williams, Nanci Griffith, Patti Smith, Dar Williams och Warren Haynes Band. För att nämna några.
Det mest häpnadsväckande är väl att Michael Moore (jovisst, filmaren!) sjunger "The Times They Are A Changing". Många för mig nya namn låter också oförskämt bra, som t.ex. den inledande Matt Pless med "Something's Got To Give".
Här är en intervju med Jackson Browne, en av initiativtagarna, från Thom Hartmann's show:
Bra musik, engagemang, stor variation och ett vettigt ändåmål, kan det behövas mer?
När jag nu är inne på "glömska": Det finns ju fler sorters glömska än dåligt korttidsminne... som medveten förträngning! Att medvetet förflytta sig någonstans... och då kommer jag att tänka på John Prine's "The Other Side of Town":
Ganska roligt ("I've read about this guy...") och mycket talande...
Jag hade länge ett mycket bra minne, en enastående förmåga att memorera detaljer och det verkade länge som det var orubbligt bestående. En del har sagt att det beror på att jag är en "djävul på att iakkttaga utan att omgivningen märker det". (I sin tur finns det dom som säger att "jag inte märker någonting"... så sanningen ligger nog nånstans där emellan?) Minnesförmågan har definitivt hjälpt mig, t.ex. till höga betyg, och har länge förenklat livet.
Det är inte riktigt så längre... Ni vet, det som bara kommer in i korttidsminnet och aldrig tar sig in i långtidsminnet är det som lättast försvinner. Det händer att jag tar upp en penna för att skriva ner något jag inte får glömma och... så är det plötsligt tomt! I och för sig spelar det ju ingen roll, mina kom-ihåg-lappar har en förmåga att bli högar som jag inte bryr mig så mycket om...
Det händer att jag i mataffären inte kommer på vad det var jag absolut måste köpa. Ibland finner jag inte det ord jag har inandats för att använda. Men jag minns fortfarande kristallklart oviktiga detaljer och minnesbilder från mitt yngre liv. Mycket detaljrikt i minsta detalj! Så jag kan väl skylla på att det är korttidsminnet...
Riktigt så här illa är det inte än:
Första gången jag såg detta klipp med Tom Rush trodde jag att jag skulle trilla av stolen av skratt! Känns skönt att inse att man inte är ensam...
Tom Rush gav 1968 ut sitt sjätte (!) album "The Circle Game", ett episkt album med tidiga sånger skrivna av Jackson Browne och Joni Mitchell, innan de själva skiv-debuterade och slog igenom. Tom Rush's mörka, men behagliga, röst till sparsmakat komp, där pauser och tystnader dynamiskt användes för att skapa ödslig dramatik. "Driving Wheel" från uppföljande album är än idag en mirakulös inspelning, där det släpiga skapar ett sound som är helt oemotståndligt, så intensivt dynamiskt att man nästan spricker. Samma skiva innehöll också två låtar av Murray McLauchlan, jodå, innan Murray själv gav ut sin första skiva, samt ytterligare två tidiga Jackson Browne-låtar. Man kan ju undra hur Rush fick tag i dessa guldgruvor....
Just denne urtyp av inåtvänd och lågmäld berättande trubadur är samme man som ovan är så jädra rolig... eller är det så att han kanske inte längre minns sin image?
Solen lyste som en majbrasa på Valborgskvällen hemma i byn och lyste ännu mer idag den första maj. Hoppet genomsyrar och lyser upp:
- Regeringens dagar är räknade…
- Hög tid för mer humana tankar att åter styra...
- Dags att vi åter får en tilltro till politikens möjligheter, var hamnar vi annars?
Hoppet grumlas något när:
- Det tydligen krävs att Sossarna går mot mitten för att få röster…
- Det blir svårt att vända Björklunds hysteriska kontrollskola på rätt köl…
- Några känslokalla nynassar får tillstånd att demonstrera...
- Skattepengar går till att beskydda deras "rättigheter" att uttrycka människofientliga åsikter…
- Några av de hedersvärda motdemonstranterna tar till våld och det spårar ur…
Mitt i alltihopa får jag höra att Tomás Borge dött och det känns så typiskt. Han som en gång visade hur utvecklingen kan vändas om vi inte vedergäller och ger tillbaka.
Läs mer här på bloggen: Alternativ vedergällning !
Det fascinerar mig ständigt hur melankolisk musik kan få mig att se ljusare på tillvaron.
Jag tror att jag nu vet var melankolins högkvarter finns, djupt in i de kanadensiska mörka skogarna: The Deep Dark Woods! Jag menar, deras andra skiva heter "Hang Me, Oh Hang Me"... (!!) Behövs det sägas mer? Men, missförstå mig rätt: Det här är bra, mycket bra, gripande och... helande, som balsam för själen.
Musikaliskt och stämningsmässigt ligger gruppen ganska nära Great Lake Swimmers, jag tycker mig också höra klanger av the Band. Röstmässigt läggs stor vikt vid känslofyllda djupa röster som utstrålar frustration med mängder av svärta i texterna, men också mycket värme och då känns vissa drag från Neil Young tydliga.
Frontfiguren och låtskrivaren Ryan Boldt har en väldigt sympastisk röst och ett sätt att dominera ljudbilden med ödmjukhet och värme, trots den ödsliga atmosfären.
"The Place I Left Behind" kan mycket väl vara en av årets starkaste skivor.
Sandy Denny dog 21 april 1978. Det är 34 år sen, helt otroligt... Fortfarande i en klass för sig själv, gnistrande av musikalitet, känsla och inlevelse. Lyriskt instinktivt träffsäker, klarsynt och ödmjuk. Med en röst utöver alla nivåer av gehör och frasering och med en inlevelse och sårbarhet som berör lika mycket än idag, eller kanske ännu mer.
Every note of each song brings a vision of love and of pain back to me Like a captive I've locked in a prison and whose liberty rests upon me. But I can't find the key. You may never be free. - Sandy Denny
I morse hade BBC en kort intervju med Thea Gilmore som ju tonsatt Sandy Dennys upphittade texter och nu gör en liten hyllnings-turné med några andra artister:
There's a time to be talking And a time when it's no use. Right now I think the things you say Are liable to confuse. I've just gone solo. Do you play solo? Ain't life a solo? - Sandy Denny
Sandy blev bara 31 år. Livet är orättvist... Men tänk att vi än idag kan beröras så av det hon skapade! Här är en enastående live-version av "Solo" från BBC 1973:
The lady she had a silver tongue For to sing she said And maybe that's all Wait for the dawn and we will have that song. When it ends it will seem That we hear silence fall. - Sandy Denny
Jag har blivit tvingad att lära mig stressa av. Numera vet jag innan stressen kommer, för signalerna har blivit tydligare att läsa av... Nu återstår att fullt ut ta konsekvenserna därav. Här har jag också blivit bättre, men det funkar inte alltid när det som bäst behövs...
Det har varit mycket ett tag nu, kanske alltför mycket. Finns det något bättre då än att trollas med i Paul Easthams harmoniska painostycken?
Ibland läser man något som man själv upplevt, men aldrig riktigt lyckats sätta på pränt. Du lyfts in i texten och den tar dig med... Just så kände jag när jag läste min vän Drake's blogginlägg "Far och Son" nyss.
Avtalstider... "Vi ska ha lika mycket som alla andra..." Fast det mäts ju i procent!! Hmm... Ingen ifrågasätter detta system, inte en enda fackförening... Finns det något mer korrupt i detta korrupta samhälle?
Denna "tradition" att mäta löneökningar i procent är ju endast ett sätt att de som har ska få ännu mer, att de som har lite ska få mindre, i jämförelser som visar "att rättvisa skipats". Ett fult sätt att vilseleda, att kalla något för vad det inte är... Allt medan klyftorna ökar mer och mer... Finns det någon rättvisa ska lönepåslag mätas i kronor! Inget annat!
Lindisfarne's "The Man Down There" talar klarspråk:
Well the bossman is clever, he always will be Behind it all I'm starting to see He's getting rich from the likes of you and me It's all for the man down there - Tommy Duffy
Jag vill inte bli underhållen... Jag vill bli berörd! På senare tid har jag filosoferat lite kring hur olika vi kan uppfatta kultur. Varför känner jag mig som en extrem utomjording så fort det snackas offentligt om kultur? Varför känns det som om jag (som vanligt) tillhör en liten minoritet som föraktar det mesta som andra verkar gilla...!?
Jag blir illamående av alla flygande kameror och blinkande lampor på TV, jag vill kunna fästa blicken och liksom krypa in. Jag tycker det mesta av musik som "slår" är tämligen platt och ointressant, det räcker inte med en klatschig strof som refräng och en ihärdigt pumpande synt-rytm, jag vill ha känsla och äkthet. Jag anser att det mest är lösryckta fraser som klippts ihop, jag vill att texten ska förmedla något. "What's the use of singing words if they don't mean anything?" sa Sandy Denny för länge sen...
Är jag då kanske en sur, uttråkad och gravallvarlig filur utan den minsta humor? Nej, jag tycker inte det! Jag skrattar givetvis åt det dråpliga, åt det tokiga och fyndiga. Men alltför många skämt utan bakomliggande djup faller ofta platt till marken, det finns även en enorm glädje i att se sammanhang och förstå omvärlden. "Först när du kan skratta åt problemet kan du göra något åt det!"
Det blir allt tydligare att det i stället handlar om att jag inte ständigt vill bli road, underhållen, inte vill få ytlig smet serverad hela tiden, bli passiverad och så slutligen somna av tristess... Jag vill bli berörd, få rysningar av välbehag, få det att bränna till... och få något som finns kvar även efter en stund! Då blir det kultur, då blir det något som lättar upp ditt sinne och glädje som består börjar gro...
Det är för mig fullständigt obegripligt att en låt som "Sydkorsets Stjärna" med Mats Klingström inte har fått större uppmärksamhet. Den får symbolisera allt det goda jag tycker att kultur står för! Jag tycker uppriktigt synd om alla er som inte får den glödande injektion av värme, insikt och gemenskap som den ger mig.
Lollo Asplund skrev en gång i Östgöta Corren: "I en rättvisare värld hade Mats Klingström varit ett namn på allas läppar". Eller borde det kanske varit "i en mindre ytlig värld..."?
Min tonårsstid inföll nästan helt på 70-talet. Präglad av "allt är möjligt"-vindarna från 60-talet blev 70-talet en tid med oändlig mängd bra musik och en viss mognad inföll sig nog också.
Laid-back akustisk musik och country-rock dominerade mitt musikaliska intag och studio-tekniken var så utvecklad att det också lät bra för första gången i historien. Stereo-anläggningen gjorde sitt inträde i de flesta hem. Av någon anledning får Allan Thomas skiva "Deep Water" mig att associera till allt detta. Musiken är luftig och det finns lite stänk av tidiga Steely Dan, harmonierna sitter som gjutna (Crosby och Nash gästar på en låt), det är trivsamt utan att kräva närmare uppmärksamhet. Det finns bra texter med innehåll har jag insett nu, t.ex så handlar "The Downturn" om USA:s ekonomiska nedgång. Men det är stämningen som är det märkvärdiga. Musiken lindar in dig och tar med dig på en angenäm resa, gång efter gång. Min absoluta favorit är nog den instrumentala "Boyish Man" som gungar på sitt eget sätt och ger dig både energi och harmoni.
Allan Thomas har varit med i musiksvängen sen slutet av 60-talet och detta är hans femte skiva. Hans gitarrspel är delikat med läckra riff och dekorativa slingor och rytmsektioen med James "Hutch" Hutchinson och Rick Rosas är tät och skapar lite mystik. Micheal Ruff's elpiano fyller i och jämnar ut med klar 70-tals prägel.
En idealisk skiva att ha i bakgrunden när du har gäster. Och det är sagt som beröm! Stämningen kommer att märkas utan att kräva full koncentration.
Länkar: Allan Thomas på bandcamp - Här kan du lyssna på hela albumet i mycket bra kvalitet. Allan Thomas hemsida - Med allt du behöver veta, bl.a en rejäl biografi. Hemifrån - se vecka 5! Passa även på att botanisera bland fler bra skivor.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
